"Ellen Livsvilja"

Då jag var barn...

"Liten men trygg i de vuxnas värld. Det är så som jag minns känslan som barn. Vi var ute och lekte. Jag klättrade högt, cyklade fort. Testade Nytt.

Jag hade stöd från massor av vänner. I området där jag bodde var det fint. Nybyggda villor och kärnfamiljer. Vi låste aldrig vår ytterdörr. Vi ställde aldrig in bilen i garaget. Grannarna kände varandra och om det var behov av det hjälpte man till.

Vi hade kräftskivor och midsommarfester i form av gatufester. Vi barn sprang i den lilla dungen som var intill. Klockan kunde bli sen kväll innan vi återvände från våra spännande äventyr i skogen.

De vuxna var inte oroliga. Varför skulle de vara det. Vi hade kamratskap och solidaritet. Vi hjälptes åt. Vi höll ihop. Vi var individer i en enhet och sammanlänkade som få.

På vintrarna brukade grannen bakom vårat hus spola is. Alla barn i kvarteret fick åka skridskor så mycket man ville och orkade. Många skratt ekade. Var det snö samlades vi för pulkaåkning. Det fanns två fina backar i anslutning till det bostadsområdet vi bodde i och de nyttjades flitigt.
Alla var med. Alla hade roligt.

Idag, dryga 30 år efter min egen födsel, undrar jag vad som hände. Hur gick det till? För här sitter jag med make och två barn. Vi bor i ett radhus och omgivningen kring oss är en form av krigszon.

Varje morgon undrar man om barnens cyklar ska vara i brukbart skick, om de ens står kvar. Jag har fått jaga barn som kastat sönder våra och grannars rutor, med sten, äppelkart och till och med en cykel. Varje morgon upplever jag också det kaos som städas bort. När jag går ut med hunden och ser vår natur och hela omgivning i bostadsområdet förstört.

Avbrutna nyplanterade buskar och träd. Cykeldelar kastade överallt. Sopor och skräp över var gräsmatta. Människoavföring kring buskarna (jo människor, vi har vid fler tillfällen än ett sett det ske). Skurvattenshinkar utslängda från fönstren på tredje våningen.

Varje dag kommer den härdade vaktmästaren för att återställa ordningen. Outtröttligen får han ta hand om andras nedvärderande beteende, för det är så det är, så det ser ut idag.

Det har blivit invandrartätt här. Mycket invandrartätt. Så mycket förstörelse.

Mina barn har blivit hotade och påcyklade. Slagna och jagade.

Jag fick be dottern tänka på vart i solen hon valde att lägga sig för att sola, i vår egen trädgård! Oron är för stor. Statistiken för talande. Hon ska inte bli ett av de svenska flickebarn som våldtagits på grund av att de följer normala svenska beteenden; i detta fall sola i bikini.

På mindre än 30 år har vi gått från min egna barndomsbild till den bild vi idag ser varje dag för våra svenska barn. För mina barn. För dina barn.

En värld i brand och ett land där ingen kan släppa oron. Där vi vakar över och håller tillbaka våra barn, i rädsla och för att skydda. Skydda mot främlingar och deras opassande framfart.

Mångkulturen och massinvandringen sätter våra barns liv i en fullkomligt onödig situation av rädsla och otrygghet.
Ett samhälle där vi trippar på tå för främlingar och gång på gång bevisas det att vi svenskar är mindre värda och mindre respekterade i vårt land, i vårt Sverige.

Det är NOG nu.

Jag är arg. Ledsen. Besviken. Kritisk. Förbannad. Orolig. Trött. Förfärad. Men framförallt är jag beslutsam och målmedveten.

Mina barn ska inte behöva ha det så här. De ska inte växa upp och tro att vi inte ser och aktivt agerar — att vi inte aktivt väljer deras framtids lycka!

Jag tänker slåss för mina arvingars framtid. För deras rätt till ett tryggt och svenskt land, där trygghet och folkgemenskap genomsyrar vardagen varje dag. Där solidaritet för våra egna är vackert och där vi inte skäms över att stå stolta för det vi har och vill ha kvar. Att Sverige ska få vara svenskt med allt vad det innebär.

Det finns en enda väg för våra svenska barns framtid och den vägen är växande i Svenskarnas parti.

Jag är så tacksam för den kamratskap jag i dag upplever ihop med andra nationalistiska svenskar. Kamratskapen som väcker mig i minnet och som visar vad vi hade och var vi idag är och förlorar. Jag sätter mig aldrig mer för att titta på.

Mina barn ska få känna samma lätta glädje med lika lite oro som jag själv gjorde som barn. Mina barnbarn i sin tur ska inte ens behöva tyngas av det elände var frisk svensk människa i Sverige redan ser.

Sverige är våra barns framtid. Vi måste göra rätt för barnens skull och vi måste göra rätt idag!"



Artikeln är hämtad från: https://www.realisten.se/2013/10/07/da-jag-var-barn/